Ett vagt formulerat utkast rörande introduktionen av en s.k. finländsk modell kan lösa knutarna på arbetsmarknaden. Regeringen har mottagit ett dokument rörande denna modell, som har sammanställts av de centrala arbetsmarknadsorganisationerna.
Dokumentet kan ses som en bilaga till förslaget till konkurrenskraftsavtal, som bl.a. omfattar fackens utfästelse om en nollinje år 2017. Den påtänkta finländska modellen kunde tas i kraft hösten 2017. Då förhandlar man om lönerna för år 2018 och framåt.
Regeringen och Finlands näringsliv EK har redan i flera års tid talat för en arbetsmarknadsmodell, där den konkurrensutsatta exportindustrin skulle definiera en lönenivå, som utgör ett tak för andra sektorer. Modell vill man ofta ta av Sverige, där en liknande modell introducerades redan år 1997. Sveriges modell nämns ofta som en starkt bidragande faktor till den starka tillväxten i vårt västra grannland.
Den finländska modellen är ingalunda färdig, utan nu finns endast en lathund för avtalsförhandlingarna i framtiden. Formuleringarna är på en allmän nivå och många detaljer är öppna.
Dock anges några centrala faktorer, som ska beaktas när man definierar lönenivåerna framgent. De centrala uppgörelsernas tid är definitivt förbli. Arbetstagar- och arbetsgivarorganisationerna förhandlar i framtiden och målet är ställt på uppgörelser, vilka stärker de konkurrenskraften inom de branscher som är utsatta för internationell konkurrens. Samtidigt beaktas sysselsättningen på sikt, produktivitetsutvecklingen jämte hållbarheten inom den offentliga ekonomin.
Här talas uttryckligen inte om den konkurrensutsatta exportindustrin, utan formuleringarna kan tolkas på olika sätt. T.ex. lärarfacket OAJ resonerar att utbildning och forskningen definitivt hör till de branscher som är utsatta för internationell konkurrens.
En öppen fråga i sammanhanget är hur lönenivån definieras. Har centralorganisationerna också i framtiden en roll i dramat, eller delegeras denna uppgift till förbunden?
Och vilken roll har riksförlikningsmannen? I Sverige fungerar statliga myndigheten Medlingsinstitutet om högsta väktare för att den överenskomna lönenivån respekteras. Medlingsinstitutet bland annat ska verka för att de procentuella löneökningar som avtalas mellan industrins parter, ”märket”, är normerande för avtalen på resten av arbetsmarknaden.
Någon liknande överenskommelse finns inte i det papper som regeringen mottog.
Här finns många öppna frågor, som lär få svar i sinom tid då avtalsrörelsen 2017 knycker igång. Klart är i alla fall att nya vindar blåser inom arbetsmarknadspolitiken.
C-E Rusk
Leave a Reply