Vi måste se framåt

Vi får troligen, vi får kanske eller så får vi inte ett samhällsfördrag. Eller i själva verket vet jag inte. Rubriken och inledningen på denna kolumn har ändrats några gånger under de gångna dagarna. När denna text kommer i tryck så kanske vi lever i en annan verklighet.

Om man skall se något bra med regeringens ”tvångslagar” så är det att nu diskuteras löner och lönefrågor överlag bland våra medlemmar mera än tidigare. Turnén där FSL och OAJ informerade om vad tvångslagarna innebär för lärare har varit uppskattad och ökade den den fackliga medvetenheten.

Hur ser då framtiden ut inom utbildningen? Det talas om att skolorna måste utnyttjas effektivare vilket ofta leder till skolindragningar. Vi har samarbetsförhandlingar i kommuner. Universiteten samarbetsförhandlar och studiestödet för våra studerande minskar.

Jag är mycket orolig för våra ungdomar som i framtiden kommer att ha ett stort studielån att börja betala av innan de ens fått sitt första jobb. Kommer man att ha råd att vidareutbilda sig? Vågar man ens tänka tanken om att skaffa sig en examen till?

Ett lands styrka är att folket är välutbildat. Nu känns det som om den framgång och den uppskattning Finland som utbildningsnation haft i världen kommer att raseras. Hur kommer lärarna att orka engagera sig när skolorna får allt mindre resurser? Hur kommer vi att kunna ta hand om de allt större elevgrupperna och se till att våra ungdomar får en trygg och meningsfull skolgång? Det är stora utmaningar.

Nu om någonsin borde vi alla se framåt och fundera och planera för hur utbildningsnationen Finland skall se ut. Det finns många goda idéer, tankar och planer i kommunerna. Vi talar t.ex. om digitalisering, inte som alternativ utan som komplement. Vi talar om nytänkande, hur förändra pedagogiken i klassen: pulpetfri skola, läroboksfri skola osv. Alla dessa goda idéer kommer att föra utbildningen framåt.

Jag hade nyligen förmånen att tillbringa en helg med över 100 svensk- och finskspråkiga skolombud från Helsingfors. Fastän våra teman var allvarliga så fanns det fackliga tänket och intresset. Jag är övertygad om att de kommer att informera och berätta samt öka den fackliga medvetenheten på sin arbetsplats.

Skolombuden är enligt min uppfattning den viktigaste fackliga informationskällan vi har. De är nyckelpersoner när det gäller information.

Den finska lärarföreningen utlyste en tävling där man fick nominera årets skolombud. Är detta något vi kunde ta efter? Hur ligger det till med den ”fackliga” pedagogiken och nytänkandet? Även här gäller det att se framåt och utveckla vårt tankesätt på samma sätt som i skolan.

Joakim Häggström

vice ordförande i styrelsen för FSL