Nyhetsflödet fylls ofta med artiklar om nedskärningar, arbetsbelastningsfaktorer hos våra medlemmar och skolor med inomhusluft och mögelproblem, vilket ger en negativ eftersmak. Samma dystra nyhetsrapportering har under en lång tid berört lönepolitiken, ett viktigt tema som jag gärna följer med. Men nu kan vi skönja en ljusning inom ekonomin och vi följer intensivt med hur höstens avtalsförhandlingar framskrider. Avtalsförhandlingarna har inletts men inga avtal av större betydelse har slutits ännu.
Jag blev mycket positivt överraskad då jag i förra veckan fick se en nyhet från Raseborg med rubriken ”Raseborg höjer lönerna för socialarbetare inom barnskyddet”. Rubriken gjorde mig nyfiken och fick mig att läsa artikeln. Det visade sig att staden inte har lyckats rekrytera behörig personal och att orsaken till rekryteringsproblemen är den låga lönen.
Artikeln fick mig genast att reflektera över motsvarande diskussion som förts i huvudstadsregionen och problemet med rekrytering av behöriga klasslärare. Där har tänket varit helt annat än i Raseborg.
Raseborg pratar inte om att utbilda flera socialarbetare utan de lyfter katten på bordet och säger att det är lönenivån som är orsaken till bristen på behörig personal. Att man höjer lönen med 10 procent (till cirka 3 300 euro i månaden) är ett tecken på att Raseborg verkligen vill lösa problemet och snabbt dessutom.
Ser vi till en utexaminerad klasslärare bosatt i huvudstadsregionen, med en bruttolön på ungefär 2 600 euro i månaden, krävs det inte mycket för att förstå att den ekonomiska ekvationen är svårlöst. Efter skatt och övriga avgifter har läraren ungefär 1 800 euro kvar att leva på per månad. Lönen ska räcka till hyra som vanligtvis är rätt hög. Sen bör det ytterligare finnas pengar till mat, kläder, bussbiljetter för att ta sig till jobbet, försäkringar, internet- och telefonanslutningar och så vidare.
Nyheten från Raseborg får mig att inse att politiska beslut inom områden där det finns personalbrist inte är likvärdiga. Rekryteringstillägg kan betalas till socialarbetare och läkare men inte till lärare.
Att gång på gång lyfta behovet av ett rekryteringstillägg i områden där det finns brist på behöriga lärare gör att man känner sig som Don Quijote.
Känslan frustrerar ibland, men sporrar även till att fortsätta jobba.
Leave a Reply