Lärarfacken OAJ och FSL gör åter ett tappert och även välunderbyggt försök att lyfta in utbildning och fostran i valdebatten. Det är definitivt inte första gången; många försök har gjorts tidigare, men resultaten har i regel varit magra.
Så ock senast, då det handlade om riksdagsvalet för två år sedan. Ett illustert resultat var för all del att partiordförandena Juha Sipilä och Alexander Stubb lät sig villigt och leende avporträtteras med skyltar med utfästelser om att ytterligare nedskärningar inom utbildningen inte är aktuella. Vid det här laget vet vi att det handlade om valfläsk, alltså tomma löften.
Länge har vi i vårt land kastat avundsjuka blickar västerut. I Sverige har utbildningen länge utgjort ett ledande tema i olika valsammanhang. Så är det definitivt inte hos oss, utan tvärtom har skolfrågor fått hålla till i marginalen. Ett undantag utgör dock de regelbundet återkommande angreppen, som riktar sig mot svenskans ställning i finska skolor.
Lärarna har ihärdigt blåst i sina basuner, men Jerikos murar har inte fallit. Ekonomin och hälsovården har i regel utgjort centrala ämnen i valrörelserna i vårt land.
Nu ser det emellertid aningen bättre ut. Budskapet om att utbildning och fostran blir kommunernas viktigaste uppgift sedan vård- och landskapsreformen har sjösatts år 2019 börjar så småningom sjunka in i det allmänna medvetandet.
Utgångsläget är inte det bästa tänkbara. I början av året genomförde Stiftelsen för kommunal utveckling en enkät, som speglade medborgarnas åsikter om kommunala prioriteter inför kommunalvalet.
Åldringsvården, hemkommunens ekonomi och skuldsättning jämte hälsoservicen låg i traditionell ordning i topp, medan grundskolorna låg på en föga smickrande sjätte plats. Gymnasierna och yrkesläroanstalterna återfinns på en 13:e plats och dagvården på en 16:e plats.
Men det var då det. Sannolikt har bilden ändrats i takt med att partierna har lanserat sina valteman. Redan nu kan sägas att utbildningen noteras högt i de flesta riksdagspartiernas kampanjer. En smärre islossning är alltså på kommande.
Men än finns mycket göra för att få upp de kommunala beslutsfattarnas ögon. Framförallt gäller det att få bukt med den förhärskande synen om att utbildningen framförallt är en nationell fråga, där kommunerna har föga spelrum. Nu, och än mer efter ett par år när den beramade hälso- och landskapsreformen har trätt i kraft, är det kommunerna som bär ansvaret för kvaliteten bl.a. i grundskolan.
När utbildningslagstiftningen kläddes av på 1990-talet talades mycket om att normstyrningen avvecklades till förmån för en målstyrning. Den bärande tanken var att kommunerna tog över makten, medan verksamheten skulle följas upp bl.a. genom utvärdering.
Föga har dock ändrats. Nyligen påvisades att utvärderingen alltjämt trampar i barnskorna i kommunerna. Det här berättar om att budskapet om det ökade svängrummet aldrig har sipprat ner till kommunerna.
Leave a Reply