Debatten kring digitalisering av utbildningen går på högvarv i skolor och inom skolförvaltningen, men även i pressen. Ja säger majoriteten av människorna då de frågas om digitalisering och det är bra! Men utmaningen blir att greppa debatten och få en klar struktur på den.
Det finns otroligt många digibollar i luften samtidigt och minst lika många som vill fånga dem och föra dem vidare.
I förbundets styrdokument och i debatten för vi alltid fram betydelsen av att ha en jämlik utbildning i hela landet och i vårt särintresse ligger förstås i den finlandssvenskan skolan. Ambitionen är hög, men samtidigt självklar. För oss får inte digitaliseringen bli jämlik enbart på ett teoretiskt plan.
Ett led i likvärdighetstänket är minister Grahn-Laasonens projekt ”Den nya grundskolan”. Ett av målen i programmet är att införa ”digitutorlärare” i grundskolan. Tanken är att med stöd av regeringens spetsprojektpengar kunna ha en tutorlärare på 220 elever (mera om detta i förra numret av Läraren).
En rädsla med tanke på projektet har jag. Nu har många utbildningsanordnare glädjande nog redan länge haft egna digilärare som fört digitaliseringen i skolor och kommuner framåt. Nu får inte spetskompetenspengarna leda till att kommunerna tar bort sin egen finansiering. Pengarna ska ses som en resurs och möjlighet till fortsatt utveckling.
Utmaningen för det finländska utbildningsväsendet är att få detta att fungera i praktiken.
Vi måste lösa problem med nätverk i skolorna och underhåll av hårdvaran. I en digitaliserad skolvärld kan inte nätverk som ligger nere eller en maskinpark som inte fungerar åtgärdas inom ett par dagar eller inom en vecka. Det måste åtgärdas genast!
Vi måste se till att lärare och rektorer har tillräckligt goda digitala verktyg för att kunna känna sig bekväma i användningen av dem. Verktygen ska vara tillgängliga hela tiden och vi ska våga se all användning av verktyg som en del av den ack så nödvändiga fortbildningen.
Vi måste se bredare på fortbildning, inte bara tänka på själva kursen. Varje fortbildning ska ha en förankring i lärarens vardag. Fokus ska riktas på hur det digitala kunnandet kan utnyttjas i undervisningen.
Idag förs också diskussioner om hur stor del av undervisningen ska ske med digitala verktyg. Tid eller procent av undervisningen är inte rätt mätare för kvalitativt god användning av digitala verktyg. Att göra arbetsuppgifter i en arbetsbok för hand eller digitalt är trots allt att fylla i en arbetsbok. Mervärdet kommer först då det digitala verktyget ger något mera.
Om vi ser digitalisering som ett verktyg är vi bara halvvägs. Vi borde se bredare än så. Digitala verktyg ska ge ett mervärde för lärandet och de kompetenser som våra unga behöver i framtiden.
Leave a Reply