Förra veckan deltog jag i OAJ:s styrelsemöte och styrelseseminarium. På agendan fanns konkurrenskraftsavtalet, men vi fick även i seminarieform ta del av OAJ:s tidigare ordförande Erkki Kangasniemis intressanta tillbakablick över löneutvecklingen och centrala förhandlingar från början av 1970-talet fram till 2010.
Det mesta Kangasniemi berättade hade jag hört tidigare, men mervärdet låg i att vi både under seminariedelen och styrelsemötet såg framåt och diskuterade kring framtida scenarion med tanke på lärarnas och rektorernas löneutveckling.
Ur ett historiskt perspektiv är det unikt att vi accepterat ett nollavtal, fått 24 timmar mera arbetstid i året och skurit 30 procent i semesterpenningen under de tre följande åren (mera om detta på annan plats i tidningen).
Men vi såg också framåt. Tyngdpunkter för avtalet år 2018, som förhandlas branschvis på förbundsnivå, lyftes fram. Utmaningen här är att vi inte i detta skede känner till effekterna av social – och hälsovårds- och landskapsreformen samt att den ekonomiska situationen i landet inför förhandlingarna är utmanande att förutspå.
Det viktigaste och mest centrala är att garantera lärarnas löneutveckling. Vi får inte hamna på efterkälken i förhållande till den privata sektorn i likhet med utvecklingen på 1980- och 90-talen. De så kallade löneglidningarna var en av orsakerna till att lärare och rektorer inte hängde med i löneutvecklingen. Löneglidningar innebär att arbetsgivaren ger arbetstagarna större löneförhöjningar än det som avtalen förutsätter. På fackspråk säger man att de sätter ”egna pengar” i den totala lönepotten.
Jag väljer att lyfta det här i denna kolumn eftersom det i samband med konkurrenskraftsavtalet även fördes fram en så kallad ”finländsk modell”, som innebär att exportindustrin bestämmer storleken på löneförhöjningarna.
Följden av en ”finländsk modell” är att löneskillnaderna cementeras. Det vill vi inte. Motiven för denna syn är flera men jag väljer att lyfta två.
För det första kommer den offentliga sektorn aldrig upp till den privata sektorns lönenivå. De högutbildade kvinnodominerade yrkena dit bl.a. lärarna hör kommer att försättas i en permanent lönegrop.
För det andra kommer den privata sektorn att sätta ”egna pengar” i potten vilket i sin tur ökar löneskillnaderna. År 2015 fick den privata sektorn 0,8 % i löneglidningar medan motsvarande siffra för den kommunala sidan var 0,3 %.
För att återkomma till Kangasniemi utjämnades löneskillnaderna under första årtiondet på 2000-talet med olika jämställhetspotter, vilket utgjorde en grund för en positiv löneutveckling för vår del.
Nu behöver vi en sammansvetsat FSL som i ur och skur vågar lyfta det värdefulla arbete lärarna och rektorerna gör i vardagen. Förutom skickliga förhandlare behöver vi alla medlemmar som språkrör i debatten. Fackförbund är och måste förbli intressebevakare.
Leave a Reply