Min erfarenhet av facklig verksamhet börjar från början av 1990-talet. Den situation vi fått uppleva under Sipiläs regeringstid motsvarar inget av det som varit en facklig vardag förr. Jag har ingen tidigare erfarenhet av politiska strejker.
Att regera med stöd av minimal majoritet i riksdagen har lett till ett sällan skådat skådespel, där åtminstone min tro på regeringens vilja att göra det bästa för alla i vårt land definitivt fått sig en stor törn.
Två exempel på att riksdagspartierna styrs med järnhand är hur frågan om omfattande jour för Vasa centralsjukhus behandlats och det andra minst lika förunderliga förfarandet då regeringspartierna enhälligt stödde Soini i abortfrågan.
Lätt och populistiskt är det att i sociala medier klandra facken för de politiska strejker som utlysts, men det innebär samtidigt att de som ropar högst gärna ser att regeringens tankar och planer ska förverkligas.
För mig är det olyckligt att vi är i det läge vi är, men att backa innebär att situationen för den redan svagare, det vill säga arbetstagaren, försämras när det kommer till anställningstryggheten. Att lita på att grundlagsutskottet, som är politiskt sammansatt, skulle komma till en annan slutsats är att se blåögt på politik. Tron på grundlagsutskottet for senast då språket inte hade någon betydelse för val av ort för centralsjukhus och vaga löften om svenspråkig vård räckte.
Visst kan man som lärare ifrågasätta vad lärarfacket har med denna konflikt att göra, eftersom konflikten inte berör den stora massan medlemmar. Jag anser att vi bör tänka på de medlemmar som berörs och även analysera om huruvida detta lagförslag skulle gälla alla, vilket statsministern låtit påstå i stridens hetta.
Det verkar som om inget skulle räcka för regeringen och företagarorganisationen. Att skälla på att facken dogmatiskt håller fast vi sitt är nog att frånse fakta. Under de senaste åren har vi bland annat godkänt konkurrensavtalet (som var extra svårt att omfatta för kommunalt anställda), utökat prövotiden inom privata sektorn till sex månader och försämrat utkomstskyddet via aktivitetsmodellen.
Nu har vi dessutom hamnat i ett helt nytt läge då konkurrenskraftsavtalet sagts upp inom en del avtalsområden av Industrifacket. Många frågar sig säkert vad detta innebär för lärarna och rektorerna då följande avtal ska förhandlas fram.
Vår verksamhet bygger på ett solidaritetstänk där vi företräder arbetstagaren som oftast är den svagare parten på arbetsmarknaden. Vågar vi inte stå upp för de svaga och målmedvetet arbeta för att göra det bättre för våra medlemmar kommer både arbetsgivarna och regeringar att ytterligare försämra våra villkor.
Vi har en strategi, godkänd av kongressen 2018, som ska visa vägen för en bättre yrkesvardag för våra medlemmar.
Leave a Reply