Klassrummet är fyllt med trötta elever. Solen gassar och rummet andas svett. Speciallärarinnan i mig letar i pedagogikens verktygsback, lärarinnan gör sitt yttersta för att få varje elev att ta del av Pythagoras visdom. Tempot är intensivt, stressnivån är hög. Det är som bäddat för missförstånd, det är maj.
Du reser dig plötsligt och klargör att du sticker från skolan. Jag får dig inte att tänka om, du går din väg. Lektionen tar slut, nästa tar vid. Då plötsligt knackar du på dörren och ber mig komma ut i korridoren. Du vill prata.
Du berättar om vad som plågat dig. Om oron som vrider och vänder sig i din mage. Du berättar om maktlöshet och om hur det är att vara tonåring och inte bli varken sedd eller hörd . Hur det är att vara sviken av alla, hur det är vara utslängd och underkänd. Du gråter, jag gråter och vi gråter tillsammans.
Den tillit du i det ögonblicket visar mig är ett av de vackraste ögonblicken jag upplevt under min lärarbana.
Jag vet att jag kan hjälpa dig då du släppt in mig och gett mig chansen att möta dig där du är. Därifrån kan vi börja vår vandring sida vid sida.
Du är en av dessa ungdomar som jag dagligen möter. Ungdomar som riskerar att sargas av illamående, omvärldens rytm och samhällets krav. Dessa ungdomar vars start i livet blivit mera komplicerad än andras tycks öka i antal år efter år.
I skolorna brottas vi med minskade resurser. Samtidigt som splittrade familjer, vilsna barn och placerade ungdomar ställer krav på läraren av i dag. Tiden för att möta, lösa upp knutar och se den växande ungdomen blir allt mera knapp.
Elevvården och elevvårdspersonalen gör ett helt fantastiskt arbete, men ibland kan jag tycka att den verksamhetskultur vi skapat i våra skolor är allt för segmenterad. Just i de stunder då jag som lärare lyckas möta ungdomen, har tid att lyssna och tålamod att vandra vid sidan- just då kan jag tycka att mitt uppdrag är större än enbart uppdrag undervisa. Jag är den människa som du just då griper tag efter.
Du sitter där bredvid mig. Du är olycklig och ensam. Jag lägger försiktigt min hand på din axel och ser på dig, du underbara ungdom .Långsamt uttalar jag sanningen: Du har det jobbigt just nu, men du kommer att bli en fin människa som vuxen. Den väg du vandrat har gett dig ödmjukhet och förmåga att uppskatta. Det är styrkor som är få förunnade.
Du lyfter blicken och viskar tyst: Lite rätt har du Inger, redan nu är jag så trött på allt smågnäll.
Lärarinnan lägger en dag till historien och tänker:
Läraren av i dag är mera än en pedagog, Läraren är en coach på stigen.
”Vesk je an om an taar vara po valin knito å itt letär naa ga i haaskon”
Inger Damlin
Leave a Reply