Jag tog mig tid att prata jobb över en kopp kaffe med en kollega, till det yttre kanske kortare och klenare än jag. Men den mentala skepnaden på andra sidan bordet var en kämpande gigantisk Hercules, för så breda som hjältens verkade de axlar som tycktes bära allt ansvar för skolans utveckling och framtid.
För två år sedan hade vi båda deltagit i det seminarium på Utbildningsstyrelsens som var startskottet för arbetet med gymnasiets nya läroplan (GLP16). Vi hörde om hur den nya läroplanen skulle handla om förnyelse av metoder framom om förändring i substans och såg fram mot ett givande läroplansarbete att förnya arbetssätt och skolkultur.
Om två veckor lämnar jag in min skolas läroplan för behandling i nämnden. Ett intensivt skrivande i ett halvt år med tillhörande behandling i kollegiet har krävt tid och uppmärksamhet. Jämsides har löpt egna utvecklingsprojekt, förberedelser inför den digitala studentexamen och på sistone läsårsplanering med mera begränsade resurser. Nyligen erbjöds gymnasierna möjlighet att delta i två projekt; det första ett försök med en utvidgad valfrihet och det andra ett utvecklingsprojekt med namnet Det nya gymnasiet – våga prova.
Läraren och kolumnisten Arno Kotros utfall mot det första i en kolumn i Uusi Suomi födde livlig debatt om gymnasieutbildningens uppgift. Mindre än 10% av gymnasierna anmälde sitt intresse för försöket – ett resultat som knappast tillfredsställer minister Sanni Grahn-Laasonen. Det senare projektet har däremot väckt större iver på fältet. Inom alltför snäva tidsramar har knappt funnits tid att ta till sig det nya tänk kring pedagogik och skolkultur som läroplanen eftersträvade och vi är många som känner att det finns mycket utvecklingsarbete kvar att göra inom GLP16:s ramar. Det nya gymnasiet kräver nog inte bara mod, men mest av allt tid och arbetsro för att kunna spira.
Trots brådska hann jag med en runda utvecklingssamtal i alla fall. För några lärare har jag beklagat alla brister i mitt huvudsakliga jobb detta läsår. För mycket händer för fort. Min uppgift som projektledare har jag kanske klarat av, men jag har inte varit den närvarande och tillgängliga förman jag velat vara. Jag har kört överhastighet och många är yttringarna och behoven bland mina lärare som jag rusat förbi.
Jag har varit snällare mot mig själv än Hercules som klandrar sig själv för tillkortakommanden och brister som ledare. Starkare visioner från statsmaktens sida, färre parallella projekt, mera tid, skygglappar och axelstoppningar hade gjort arbetet lättare.
Niklas Wahlström
rektor för Gymnasiet Grankulla samskola
Leave a Reply