Minna Helle kunde knappast föreställa sig hur stor uppståndelsen skulle bli när hon kom med beskedet om att hon lämnar posten som riksförlikningsman. I stället blir hon verkställande direktör för Teknologiindustrin, som är den mäktigaste arbetsgivarorganisationen.
Den första riksförlikningsmannen utsågs år 1962 och Minna Helle var den allra första kvinnan som har beklätt denna statliga tjänstemannapost. Helle var obestridligen en frisk fläkt, som fungerade som en motvikt till den grå skaran av föregångare. I första hand har det handlat om allvarsamma herrar i kostym, som inte har utmärkt sig som färgstarka profiler.
Dock finns i denna illustra skara också Jorma Reini, som bl.a. utmärkte sig i en grupp av herrar som tillställde Marianne Laxén, som jobbade på jämställdhetsombudsmannens byrå, ett osmakligt postkort med tecknade erigerade penisar.
Det skedde år 1990 och arbetsmarknadens koryféer var mer eller mindre uteslutande av manligt kön. Tilltaget med det beramade postkortet hade sannolikt kommit till i ett alkoholrus, vilket uppfattades som en förmildrande omständighet. Tiderna var sådana.
Nu skriver vi år 2018 och jämställdhet, eller snarare sagt strävan efter jämställdhet och likvärdighet på arbetsmarknaden är en självklarhet. Och fylleri är definitivt inte en dygd ens i fackliga sammanhang.
Minna Helle har anklagats bl.a. för jäv. Hennes karriär omfattar huvudsakligen tjänstgöring i olika fackliga sammanslutningar, bl.a. inom Tehy och Akava. Att hon nu bytte sida och övergår i arbetsgivarlägrets sold har väckt uppmärksamhet och en del belackare anser att hon mentalt hade bytt sida redan tidigare i sitt värv som riksförlikningsman.
Om man ser på Helles gärning med likvärdighetens glasögon kan man inte identifiera några framsteg. Tvärtom bidrog hon till att ytterligare förstärka löneskillnaderna mellan kvinnor och män.
Detta skedde genom att hon tidigt i våras meddelade att hon ämnar låsa sig vid den s.k. allmänna linjen, som definieras av den konkurrensutsatta exportindustrin. Helle har kritiserats för detta och hon har försvarat sig med konstaterandet om att hennes företrädare också har visat en förkärlek för den allmänna linjen. Men kramar är inte det samma som lås.
För ett par år sedan gjordes ett tappert försök att skapa en allmän mekanism för utmejslandet av en allmän linje, som skulle fungera som ett riktmärke för avtalsrörelser i framtiden. De centrala uppgörelsernas tid var ju förbi.
Ansträngningarna rann ut i sanden, men det oaktat tog riksförlikningsmannen tankarna till sitt hjärta. Dock utan mandat och på eget initiativ.
Den finländska arbetsmarknaden är i praktiken väldigt könsuppdelad och det har visat sig vara synnerligen svårt, kanske t.o.m. omöjligt att få bukt med snedvridna och orättvisa lönestrukturer.
Lyften har uteblivit. Introduktionen av en sträng norm för avtalsrörelser hjälper inte kvinnorna i lönegropen, utan bidrar snarare till att göra gropen djupare.
Leave a Reply