En av fördelarna med mitt jobb är att jag då och då får åka ut i Norden och höra hur man tänker kring utbildningsfrågor. I samband med ett seminarium ordnat av Nordiska lärarorganisationernas samråd (NLS) fick jag ta del av nya tankar kring utbildning av norska utbildningsministern. En av hans grundteser fastnade i mitt minne.
Ministern lyfte vikten av att höra på dem som i vardagen sysslar med utbildningsfrågor, det vill säga lärarna. I Norge har man insett att all utveckling i skolan skedde utan man de egentligen involverade lärarna. Detta ville på politiskt håll förändra för att få en skolutveckling som mer utgår från dem som gör jobbet framom att enbart ty sig till forskning, sakkunniga och experter som analyserar skolan utifrån.
I vårt lands skolutveckling upplever jag också att vi har förbisett det kunnande, den höga utbildningsnivån och den erfarenhet som våra lärare har.
Då jag följer mediediskussionen förvånas jag ofta över hur vår debatt långt styrs av sådana som inte längre jobbar inom skolan eller som aldrig egentligen tagit del av den skolvardag som dagens lärare möter. Argumentationen baseras på enskilda fall eller fenomen och långtgående slutsatser dras från en alltför snäv referensram. Det handlar också alltför ofta om att lyfta misslyckanden framför framgång.
Osökt kommer jag också att tänka på processer kring lagstiftning och utlåtanderundor i samband med ny lagstiftning. Lyssnar vi in lärarna? Har vi en kultur där vi på riktigt hörsammar dem som jobbar på verkstadsgolvet? Listan över utlåtandena är ofta lång och det öppnar sig inte alltid för mig varför det ska vara så eller på vilket sätt informationen sovras ur dem. Väger alla utlåtanden lika tungt?
Jag tror att många lärare upplever en maktlöshet och en besvikelse över att de inte involveras eller hörs på riktigt. Ett konkret exempel på den enskilda lärarens minimala påverkningsmöjlighet är de otaliga vittnesmålen över att trestegsstödet inte fungerar i praktiken. Här ser jag inte många som tagit budskapet på allvar.
Ett lika konkret exempel är den fartblindhet som vi har inom gymnasieutbildningen där heller ingen hör lärarna. Jag undrar hur forumen kunde se ut där lärares röst skulle komma fram?
Det har gått över tio år sedan jag lämnade det konkreta arbetet i skolan och därmed den direkta kontakten till skolan. I detta fall gäller det även för mig att inse mina brister i kunnande, samtidigt som jag inser att det är viktigt att jag i varje träff med lärare lyssnar in och försöker lära av den vardag de beskriver för mig.
Vi behöver forskning kring utbildning, myndigheter och sakkunniga som är med om att granska och utveckla vårt utbildningssystem. Detta tror de flesta håller med om.
Samtidigt anser jag att det borde vara lika klart att vi i större grad lyssnar på och involverar den breda skala av olika typer av lärare som jobbar i våra skolor. I den diskussionen behövs alla.
Leave a Reply