Ledaren: Skamlig kvinnofälla

En skamlig kvinnofälla har uppdagats i huvudstadsregionen. Kommunerna har låst barnträdgårdslärarnas löner på en miniminivå, vilket har väckt stor förtrytelse. Trots en enorm brist på behöriga krafter vägrar kommunerna att konkurrera lönemässigt. Samtidigt fortsätter flykten till andra jobb, som är bättre betalda. Nu gäller det alltså barnträdgårdslärare, men det är uppenbart att samma tysta överenskommelse gäller undervisningssektorn överlag.

För ett par år sedan inleddes svenskspråkig klasslärarutbildning också vid Helsingfors universitet vid sidan av den hävdvunna utbildningen i Vasa. Södra Finland har dragits med en kronisk lärarbrist, speciellt gällande klasslärare och speciallärare, och många hävdade att bristen bottnar i att den svenskspråkiga lärarutbildningen ägde rum i Österbotten. Detta sågs som ett förfärligt hinder och en fruktansvärd regional orättvisa.

FSL har som central uppgift att försvara lärarnas intresse. Förbundet har otaliga gånger hävdat att det är omöjligt att utbilda bort lärarbristen. Från fackligt håll har istället förts fram möjligheten att arbetsgivarna skulle konkurrera om de behöriga lärarna. Höj lönerna, löd och lyder alltjämt det fackliga budskapet.
För det är ju en orubblig sanning att levnadskostnaderna är betydligt högre i huvudstadsregionen än t.ex. i Österbotten, där konkurrensen om speciellt lediga klasslärarjobb är knivskarp. Alltså bör lönerna i huvudstadsregionen kompensera den dyra kostnadsnivån.

Men de fackliga argumenten har klingat för döva öron. Från arbetsgivarhåll har uttryckts en total ovilja att ens diskutera löner som ett sätt att komma åt lärarbristen. Då och även nu gömmer sig kommunerna bakom uppgifter om att de minsann följer kollektivavtalet.

I själva verket handlar det om ett billigt taskspelartrick, där kommunerna gör en dygd av nödvändigheten. Facken har inte gjort gällande att kommunerna inte skulle följa avtalen i bokstavlig mening. Kommunerna följer för all del beskäftigt avtalens miniminivåer, men är inte intresserade av avtalens anda.
Ett bärande element i kommunsektorns avtal är att det finns golv, men inga tak för lönerna. Det innebär att lönerna kan flexa uppåt, men den optionen har inte intresserat kommunerna som har grävt ner sig i sina skyttegravar. Kompakt tystnad råder för all del inte på lönefronten, utan med regelbundna intervaller hörs arbetsgivarna skria: Utbilda flera lärare och barnträdgårdslärare!

Arbetsmarknaden i vårt land är könsuppdelad och den fälla, som nu har identifierats, slår hårt mot kvinnodominerade grupper.
Hittills har kommunerna värjt sig mot misstankar om en lönekartell. Det har skett i första hand med semantiska metoder, så att man har angett att det inte finns någon dokumenterad överenskommelse.

Här handlar det också om taskspelartrick, som syftar till att göra svart till vitt. Sannolikt finns det ingen skriftlig överenskommelse, som har signerats av kommunala företrädare.

Men arbetsgivarna klafsar i ett moraliskt träsk med sina semantiska resonemang. Mera relevant är att studera lönestatistik, som entydigt berättar om en gemensam och skamlig lönelinje.